Jag är sjuk. Därav den extremt dåliga aktiviteten här på bloggen. Kroppen håller på att repa sig, men jag behöver några dagar till på mig för att kroppen ska bli fit for fight igen. Istället har jag suttit och grubblat en hel del på träning fram och tillbaka.
Vi sitter ju allt mer stilla framför datorn på jobbet och i skolan, därför blir träning allt mer viktigt. Faktum. Vår stillasittande vardag har redan blivit ett folkhälsoproblem, vilket är ett problem som växer för var dag som går. Träning är då ett av de bästa sätten att förebygga fetmarelaterade sjukdomar.
I det moderna samhället som vi lever i, så har vi blivit så otroligt duktiga på att hitta bekvämligheter som gör vår vardag väldigt stillasittande. Vilket krockar mot våra naturliga behov. Vi behöver träningen för att få huvudet och kroppen att fungera ordentligt, och för att vi ska känna oss starka och friska.
Men det är trots allt ganska lätt att bli matt på det hela. Genom att bara logga in på Facebook eller på någon annan valfri social media så blir man bombad av alla dessa träningsuppdateringar. Någon har precis klämt långpass med intervallen i skogen, en annan har precis kommit hem från en 100+ km lång cykeltur, och en tredje ska precis in och köra ett svettigt ryggpass på gymmet. Råkar det vara lov eller semester, så kan man dessutom också få läsa om att den och den minsann har hunnit med hela tre pass, på en och samma dag.
Och ja, jag vet. Jag är inte så mycket bättre själv. Jag kan inte bara skylla på att detta är ett projektarbete och att min blogg fungerar som min loggbok. Jag har trots allt kopplat den till min facebook. Jag tycker även om att skriva om min träning och få några ryggdunkningar för det. När jag har flyt. Har jag istället en svacka, såväl tränings- som motivationsmässigt, så blir jag nästan förbannad när jag ser alla fantastiska pass som har avverkats. Och tanken slår mig: vilar aldrig folk? Någon skriver något om ett simpass på sin "vilodag" och en annan "powerwalkar" sig igenom sin träningsfria dag.
Det här har fått mig att fundera riktigt ordentligt på varför man egentligen tränar. Ibland kommer jag på mig själv att jag funderar kring ifall några av passen jag gör, bara genomförs för att jag ska ha någonting att skriva på bloggen. Ytterst skrämmande. Jag hoppas att det inte är så, men ibland börjar jag fundera. Vars går gränsen för sund träning? Jag vill träna för att jag tycker att det är förbannat roligt, och för att jag mår så galet bra utav det.
Tankeställare deluxe.
Varför tränar jag, och för vems skull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar